Så tvivlar vi lite och tänker sedan klart igen

Så. Hur gör jag då. Dryga två månader efter förlossningen. När kroppen inte riktigt passar de kläder som finns i garderoben. När jag bara ser vältränade och strandenförberedda kvinnor vart jag än vänder mig. När jag inte är så kaxig i mitt självkänsle-du-är fantastiskt-som-du-är-snack. Hur gör jag?

Jo. Jag bestämmer mig [igen] för att inte jämföra mig med andra. För att komma ihåg att jag är jag och att min kropp är fantastisk. För att inte kämpa emot min kropp.

Jag tror att alla människor har en "idealvikt". Alltså, en vikt som passar individen. Där kroppen trivs och mår bra. Där det inte behövs någon strävan. Där kroppen talar om vad den vill ha. Det tror jag på. Eller. Det är jag övertygad om. Och jag är också övertygad om att många många kämpar emot den idealvikten.

Så jag fortsätter med mitt tänk. Med min tallriksmodell och mina powerwalks. Med det som jag tror på. Om jag bortser från allt det där andra som också passerar. Alla ideal och alla andra. Jag är jag och det är fint så. Och min kropp. Min "post-graviditets och förlossningskropp". Den är himla bra ändå. Och jag är himla sund ändå. I mitt tänk. Sen tror jag att det är bra för en sådan som mig att ibland tvivla och ifrågasätta. Då får jag klura lite och sen kommer jag på hur bra jag mår när jag lyssnar på kroppen. Så då fortsätter jag med det.

Tänka sig. Vilken jävla resa. Jag skulle ha fått läxa upp mig själv för tio år sedan. Om jag hade litat på vad jag hört hade jag besparat mig själv och många andra mycket lidande. Nåja. Min historia är det som format mig. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Klyschigt kanske. Men ack så sant.

Nu ska jag bada mina fina små och sedan blir det barntv och te. Imorgon tisdag. Förskola. Powerwalk. Vardag vad jag gillar dig ändå!!