Jag har inte skrivit på länge. Men nu måste jag. Igen. För nu tycker jag att det är dags. Igen. Dags för oss kvinnor att börja tycka om oss själva. På riktigt. Dags att älska våra kroppar. Att äta och njuta av mat. Utan ånger eller "jag skulle inte ha.." Att leva och ta vara på det livet vi har. Det livet som är så kort och går så fort.
Varför kan vi inte bara enas i att vi är okej. Och precis som de ord som florerar i sociala medier nu, så vill jag mena att vår känsla av otillfredställelse vad gäller den egna kroppen bygger på en industi som lever och göds av att vi ogillar oss själva. (Samma indistri som skulle dö ut om vi alla började älska våra kroppar) Och detta bara för att den inte alltid passar in i den mall som vi serveras, i den schablonkropp som reklamen visar upp och som skapar sådan ångest för så många.
Jag är volontär mentor i föreningen Frisk och fri och försöker stötta kvinnor med ätstörningar som varje dag kämpar för att bli fria från den hemska sjukdom de drabbats av. För jo, det är en sjukdom och det är något man drabbas av. Men det är inte en sjukdom som går att operera eller som kan medicineras (visst kan de symptom och följder som ätstörningarna medför medicineras men inte själva ätstörningen). Vi måste bota den på annat sätt. Och vi måste arbeta prevetivt för att undvika att våra barn drabbas. Och var ska då detta arbeta börja? Jo, hos var och en av oss. Vi måste älska oss själva. Och det ska vi inte göra först efter vi gått ned fem kilo eller fått fastare rumpa eller bytt jobb eller köpt hus. Det måste ske nu. Arbetet med kärleken till oss själva måste ta fart genast. För vår egen skull. För alla andra kvinnors skull. Och för våra barns skull. Hur ska vi kunna förmedla till barnen att de ska älska sig själva om vi inte kan visa hur man gör?
Och nej, jag är ingen mästare på detta. Inte alls. Jag är osäker. (Kanske framför allt i bikini) Och jag tittar inte på min kropp och känner "wow så fin jag är" varje dag, inte ens varje vecka. Men jag försöker. Och jag jobbar ständigt med min självkänsla. Med att själv förstå hur bra jag är och att mitt värde inte beror på hur min kropp ser ut. Jag förtjänar att ha roligt och bada med barnen på stranden, ligga och sola vid en pool, äta glass i sommarvärmen, grilla med mina vänner och vara ute och dansa tills natten blir dag, oavsett hur många kilon min kropp väger och hur många centimetrar min midja är. Jag förtjänar att leva det här fantastiska livet som jag har välsignats med utan att vara hungrig. Det är fan i mig min rättighet. Och din! (Och jag tror helt ärligt inte att särskilt många i livets slutskede tänker "oj vad jag ångrar att jag vägde 70 kilo istället för 65". Däremot kan tänka mig att det mer än en gång har ångrats att man inte njöt mer av livet när chansen fanns.)
Avslutningsvis vill jag säga Glad Sommar. För jag verkar ju inte vara någon hejare på att skriva regelbundet nu mer. Och jag lovar att jag ska vara den bästa förebilden jag kan i detta. I att aldrig mer ge vika för det snedvridna idelalen och de tokiga tänket kring oss själva som drabbat så många av oss. Förändringen börjar hos mig. Och hos dig. Och det påverkar våra barn. Det här är vårt ansvar. Ditt och mitt.
*Jag vet att män också drabbas av ätstörningar och att många män ogillar sig själva men idag fokuserar jag på kvinnan.
*Jag propagerar alltid för en hälsosam livsstil och jag älskar att träna. Men i en hälsosam livsstil får inte ordet banta plats. Där ingår mat som gör gott. Och träning som förbättrar kroppens förutsättningar. Och njutning. Och att ha roligt.
