Framtida fotbollspelare?

Fint

Njuter av en lugn och skön kväll. Läser härlig bok och dricker mitt godaste thé. Jag känner mig in-i-själen-lycklig och tacksam över allt jag har. Jag önskar att jag kunde spara känslan jag har precis nu och plocka fram en mörkare dag.

Räkningarna är betalade och vi har pengar kvar till mer än bara matinköp. På måndag börjar skolan och jag har köpt en ny fin kalender. Mina scheman verkar gå ihop fint och hittills har jag inte lagt märke till någon större kollision. Skönt. Förutom det har jag världens finaste man och son.

In i själen lugn

Sitter och dricker thé. Känner lugnet. Ett lugn som jag kanske egentligen inte borde känna. Jag har tenta på lördag och är inte särskilt förberedd. Och det känns bra. Ändå. Jag är inte det minsta stressad eller pressad. Bara lugn. Jag längtar tills tentan är gjord. Sen hoppas jag såklart att det går vägen. Hoppas kan man ju alltid. Annars gör jag om den. Enkelt och sant. Det är tur att jag har Ingela. Vi har kul när vi pluggar och även om jag är supertrött blir pluggtimmarna alltid trevliga.

Ikväll har Ante hyrt Slumdog millionaire. Jag började se den men jag pallar inte riktigt med sådana filmer. Det är för brutalt. Och verkligt. Så jag hamnade här.

Nu ska jag fortsätta mysa. Läsa lite och dricka ännu mer thé. Ladda upp inför måndag då mina kurser sätter igång. Jag känner mig laddad och ser äntligen slutet på min utbildning. I helgen ska jag, förutom ett par timmars tentaskrivning, mysa med underbara älskade familjen. Kramas, fika och skratta. Jag hoppas att helgen blir lång och fin och att jag känner mig redo för heltidsstudier på måndag.

Grattis Ollehjärtat

För två år sedan, älskade barn. För två år sedan idag, nästan på denna minut kom du till oss. Du fina skatt som vi väntat och längtat efter. Du underbara människa som tog våra hjärtan sekunden du föddes. Evig kärlek. Oändlig kärlek. Det finns fortfarande inga ord som gör känslorna rättvisa. Varje dag ger du oss glädje. Du är vår lycka.

Vi älskar dig. Vi älskar dig.



Vi älskar dig.

Att trampa saktare

Imorse. På väg till fina vänner. Tar cykeln. Trampar som en galning. Svettpärlor börjar lackas i pannan. Helt plötsligt slår det mig. Vad fan håller jag på mig. Varför trampar jag på cykeln som om det inte fanns någon morgondag. Som om först fram vinner, sisten dit är en rutten sill. Jag bromsar in. Trampar sakta och tittar den vackra naturen runt omkring. Andas in frisk och kylig morgonluft. Ganska härligt ändå. Faktiskt bara härligt.

Denna incident känns så typiskt mig. Trampa trampa fram så fort det bara går för att hinna till...ja, vadå? Jag måste verkligen lära mig att stanna upp och njuta av det som är nu och inte hela tiden skynda vidare framåt.

Härliga energipåfyllning

Umeåresan blev som väntat fantastisk. Ljuvlig mat, bra shopping, mysigaste fikat och framför allt underbart sällskap. Jag har haft det bra. Så så bra. Men tiden gick såklart alldeles för fort. Jag hoppas att det inte är alltför länge tills jag åter igen får sitta på en filt, dricka godaste Chai-latten ever, slappna av och lagra energi i mängder.

Idag har vi umgåtts med Ollemostern och barndomsvännerna H och F. H och F är sådana människor som jag inte träffar särskilt ofta men då vi ses är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det är väl så med vissa människor. Det finns liksom alltid plats för dem i ens liv och det känns aldrig konstigt, även om man inte setts på ett år eller två.

Imorgon träffar fler vänner för ett besök på "minizoo" med lunchmatsäck och säkerligen en massa bus. Fredag är det "mammafika" och sen är det helg. Till helgen ska jag baka något riktigt smaskigt. Morotskaka eller kladdkaka eller blåbärspaj eller...

Äntligen!

Imorgon är det äntligen lördag och efterlängtade Umeåresan. Jag har väntat länge på den här dagen och jag ska njuta och mysa och ha det bra med underbara fina.

Idag är det ännu en sommardag och när lilla hjärtat har vaknat ska vi ut i solen. Vart vet vi inte ännu men det brukar lösa sig fint. Ikväll blir det lite packning och massa mys. Det gör alltid lite ont i hjärtat när Olle ska vara borta från oss. Fast den här trippen är ack så välbehövligt. Och det ska bli ljuvligtljuvligt.

Heja Annika!

Jag håller med om vartenda ord. Jag känner igen vartenda ord. Jag vill aldrig dit igen. Ändå påverkas jag varje dag av sjuka ideal. Fast jag inte vill påverkas jag.

Hur ska vi komma undan det galna? Hur ska vi komma undan känslan av otillräcklighet som plågar så många människor? Kanske är det hos mig det måste börja. Kanske måste jag börja med att älska mig själv innerligt för att bevisa att det går. Trots kärlekshantag, bristningar, misstag och knöliga fötter. Det går. Och jag ska bevisa det. Jag måste bara jobba lite innan...Men jag återkommer.

Dagarna som går

Helgen som gått har varit underbar men alldeles för kort, såklart. Lördag var vi på bröllop och hade en fantastisk kväll. Vi åt och drack ljuvligt, dansade mycket, surrade och hade riktigt trevligt tillsammans med varandra och med härliga människor. Brudparet var de vackraste jag någonsin sett!

Igår bjöd jag mina föräldrar och syskon med respektive på ett lite för tidigt födelsedagsfika. Kvällen spenderades i soffan med kladdkaka och thé. Vi hade planer på en tidig kväll eftersom Ollehjärtat i vanlig ordning ropade efter välling strax före kl 06.00 på lördagmorgon, trots att mamman och pappan inte kom sig i säng förrän efter 02.00...Men som vanligt gick tiden snabbt även på kvällen och vi la oss sent. Idag är jag oväntat pigg och vi har hunnit städa här hemma, gå en sjukt varm promenad, besökt lekparken och plockat lite blåbär i skogen bakom vårt hus. I eftermiddag kommer fler fikagäster och imorgon besöker vi fina vänner. Och sen är det snart helg igen, Ante jobbar nämligen bara måndag till onsdag denna vecka. Otroligt lyxigt!