Medaljen och dess baksida

Och på jobbet går det jättebra. Fast det är galet mycket att lära sig och stressigt när inga rutiner ännu funkar som de ska. Och så tekniken på det. Nåväl, arbetet i sig är roligt. Så roligt.

Jag känner mig lyckligt lottad som känner så. Som är glad på mitt jobb. Det är så tacksamt.

Men det finns en baksida också. Det gör det alltid. Olle är trött. Långa dagar på förskolan. Samvete som gnager inombords. Tankar. Nytt för honom. Och för oss.

Lite tillsammanstid.

I helgen njuter jag av hans närvaro. Vill hålla om och känna nära hela tiden. Mitt vackra barn. Vad jag älskar dig.

Ny början...igen

Så fick jag ett jobb. På måndag börjar åter igen ett nytt liv. Längre arbetsdagar och därigenom också längre dagar på förskolan för Olle. Regelbundenhet och rutiner. Utveckling och inlärning. Möte med människor. Hjälpa, stötta, coacha.

Jag är redo och hur laddad som helst!

Som det är just nu

Idag stannar Olle hemma från förskolan. Vi ska baka inför morgondagens utflykt. Olle har önskat blåbärskaka. Så det får det bli.

Resten av veckan jobbar jag. Känns skönt. Arbetslöshet är inte roligt.

Jag försöker se tiden an och tänka att det är tillfälligt. Jag passar på att springa, handla, städa, läsa. Sånt som jag vill göra så att jag kan fokusera på Olle sedan. Men det är svårt. Svårt när han är ledsen och inte vill till förskolan. Svårt att vara ensam och hitta en njutning i det. Att se nuet och uppskatta det trots att jag egentligen önskar något annat.

Men, idag ska vi ha en fin dag, jag och min prins. Baka. Hoppa studsmatta. Dricka thé. Vara tillsammans.

Det känns fint.