Påsken 2011

Min vackra solstråle

Kojbygge

När humöret sviker

Lätt till irritation. På dåligt humör och ledsen. Så har min helg varit. Vet inte varför men jag har inte känt mig i närheten av på topp dessa lediga dagar. Jag blickar framåt och längtar efter några dagar påskledigt tillsammans. Förhoppningsvis har mammans humör bättrat på sig till dess. Och ja, jag vet att man inte kan vara glad jämt. Men ändå. Det känns inte bra.

Du gör mig lycklig!

Tankar om förra inlägget

Fina ord som svar på inlägget nedan. Jag blir glad, men också ledsen. Tänk att det finns så många fantastiska människor som kämpar med sig själva. Som har svårt att acceptera. Jag undrar vad det beror på. Var kommer alla krav ifrån. Vi ska vara så mycket. Varför styr utsida och prestation så stor del av våra liv? Hur ska vi kunna förändra detta? Vem ska ta första steget och kommer någon att följa efter?

Jag tror att för att finna balansen och acceptansen att livet är och vi med det, måste vi göra ett val. Välja att vila i att alla är olika. I att det bästa är att vara sig själv.

Hur ska acceptansen någonsin kunna komma om du varje dag säger till dig själv att du borde förändra dig? Vara på ett annat sätt, se annorlunda ut. Ska du vara lycklig måste du vara si och så. Hinna med allt och lite till. Jobbet, barnen, vällagade maten, träningen, vännerna. Fest och vardag. Ljus och mörker.

Det är ganska självklart att känslan av att vara bra precis som man är inte infinner sig om livet hela tiden kantas av en strävan efter att förändra sig själv. Det är ju så självklart. Också så svårt. Men jag tror att nyckeln ligger i att göra det där valet. Att sluta försöka förändra sig själv. Att bestämma att jag är okej. Jag behöver inte vara på något annat sätt för att vara bra. Och jag kan inte vara någon annan och samtidigt vara mig själv.

När det känns i hjärtat

Har filat på ett sånt här inlägg länge. Haft tankarna på att beskriva en känsla. Något jag har längtat länge efter att känna. En känsla av tillfredsställelse. Av att vara ett med mig själv. Jag har strävat länge efter att finna balans. Och skrivit mycket om vägen dit. Om att känna sig nöjd för att sedan åter falla. Ofta har min känsla av lycka och välbehag med nuet haft en samband med kroppsform och vågens siffror. Det är viktigt för mig att känna mig i form. Det ger mig så mycket att vara i rörelse. Att orka och att vilja. Och det får gärna vara en avgörande del i mitt må bra. Men jag vill inte påverkas av kilon. Inte känna behovet av att ställa mig på vågen med jämna mellanrum. Inte känna hur humöret blir på ett visst sätt beroende på vågens siffror.

Nu hade jag inte vägt mig på länge. Ätit bra mat. Sprungit. Simmat. Unnat mig det jag vill ha. Levt så som jag vill leva. Jag kände mig i fas. Som ett med mig själv. Insida och utsida. Vågen sa annat. Och naturligtvis kom den där välbekanta känslan. Du duger inte. Inte för dig själv. Inte i jämförelse med andra. Så jag tänkte på detta hela dagen. Vad är det för fel på min kropp. Jag äter bra mat. Visst unnar jag mig sötsaker ibland, men håller mig till helgerna och äter inte heller då några större mängder. Springer minst tre gånger i veckan. Promenerar. Hur kan jag då göra för att förändra. Med tanke på min historia är inga dieter aktuella. Ingen kolhydratsfri kost eller pulvervarianter.

Mitt i allt funderande slog det mig. Så tydligt. Som en blixt från en klar himmel. Insikten. Acceptansen. Det här är jag. Min kropp. Mitt jag. Mitt liv. Lev det och le för tusan. Jag vill inte vara någon annan. Och jag går med högt huvud. Även i bikini. För mig blir 2011 acceptansens år. En ny innerlig känsla. Och jag välkomnar den med öppna armar. Äntligen. Vad jag har kämpat för detta!

Jag skriver det här med glädje. För att det är så viktigt. För att vi är många i jämförandets land. Många som ser andra. Bekräftar men glömmer sig själv. Vi behöver tänka om. Tänka rätt. Bli fria och trygga i tanken. Att det är mer än okej att vara jag.

Där är jag nu. Mitt i acceptansen.

En lördagmorgon

Njuter lördagsmorgonen med en kanna te tittandes på älskade Olle som övningscyklar fram och tillbaka i vardagsrummet på gårdagens inköp. Tidigare har han nöjt sig med trehjulingen men i år kändes den för liten för  "snart" fyraåringen våran. Han älskar sin cykel och jag älskar att se honom så lycklig.

Nu kommer han och sätter sig i mitt knä. Kryper så nära han kan och viskar -Kom mamma, jag vill vara med dig! Så jag avslutar här. Tar tekoppen i ena handen och min älskade pojke i andra handen. Vi ska visst gå till lekrummet och bygga tågbana. Livet är fint och jag är lycklig.