Har filat på ett sånt här inlägg länge. Haft tankarna på att beskriva en känsla. Något jag har längtat länge efter att känna. En känsla av tillfredsställelse. Av att vara ett med mig själv. Jag har strävat länge efter att finna balans. Och skrivit mycket om vägen dit. Om att känna sig nöjd för att sedan åter falla. Ofta har min känsla av lycka och välbehag med nuet haft en samband med kroppsform och vågens siffror. Det är viktigt för mig att känna mig i form. Det ger mig så mycket att vara i rörelse. Att orka och att vilja. Och det får gärna vara en avgörande del i mitt må bra. Men jag vill inte påverkas av kilon. Inte känna behovet av att ställa mig på vågen med jämna mellanrum. Inte känna hur humöret blir på ett visst sätt beroende på vågens siffror.
Nu hade jag inte vägt mig på länge. Ätit bra mat. Sprungit. Simmat. Unnat mig det jag vill ha. Levt så som jag vill leva. Jag kände mig i fas. Som ett med mig själv. Insida och utsida. Vågen sa annat. Och naturligtvis kom den där välbekanta känslan. Du duger inte. Inte för dig själv. Inte i jämförelse med andra. Så jag tänkte på detta hela dagen. Vad är det för fel på min kropp. Jag äter bra mat. Visst unnar jag mig sötsaker ibland, men håller mig till helgerna och äter inte heller då några större mängder. Springer minst tre gånger i veckan. Promenerar. Hur kan jag då göra för att förändra. Med tanke på min historia är inga dieter aktuella. Ingen kolhydratsfri kost eller pulvervarianter.
Mitt i allt funderande slog det mig. Så tydligt. Som en blixt från en klar himmel. Insikten. Acceptansen. Det här är jag. Min kropp. Mitt jag. Mitt liv. Lev det och le för tusan. Jag vill inte vara någon annan. Och jag går med högt huvud. Även i bikini. För mig blir 2011 acceptansens år. En ny innerlig känsla. Och jag välkomnar den med öppna armar. Äntligen. Vad jag har kämpat för detta!
Jag skriver det här med glädje. För att det är så viktigt. För att vi är många i jämförandets land. Många som ser andra. Bekräftar men glömmer sig själv. Vi behöver tänka om. Tänka rätt. Bli fria och trygga i tanken. Att det är mer än okej att vara jag.
Där är jag nu. Mitt i acceptansen.
5 kommentarer:
Tänk om alla kunde tänka som dig,inklusive mig själv.Alltid finns det någonting som man är missnöjd med,som tynger en.Varför inte bara vara nöjd och belåten och verkligen stanna upp och tänka att jag är faktiskt jäkligt bra som jag är!?Nej,mer positiva känslor åt folket!Din positivitet smittar iaf av sig! =)
Trevlig helg!
Kram!
Tack för dina kloka kloka ord. De smittar av sig om än jag har en bra bit kvar innan jag är där, tyvärr. Att acceptera. Men jag jobbar på det!
Ha det finast!
Kramar
Hurra! så bra :)
Jag såg dig springa förbi härom dagen!
Hoppas att jag själv kommer till den dagen då jag faktiskt inser att jag ser ut på ett visst sätt och att jag blir nöjd med det :)
Du är så klok, du vet vad du ska göra :)
Tänk på att vågen endast visar en siffra inte Ditt värde!
Kasta bort vågen, du behöver inte den för att veta om är bra eller inte.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Kramar//Lotta
Så glad att fina du känner så. Kanske en dag kan jag också känna harmoni. Du ger mig hopp om ett bättre liv.
Kram J.
Skicka en kommentar