Något alldeles fantastiskt

Om ungefär sex månader blir jag moster och Ollehjärtat blir storkusin. Min älskade syster är gravid. Jag är så själaglad. Det finns egentligen inga ord som beskriver lyckan över ett barn. Inga ord som med rättvisa förtäljer om vilket mirakel det är med en växande mage, med bebisrörelser och tillslut en förlossning. Ett nytt liv. Att bli mamma. Jag vet att min syster kommer att bli världens bästa mamma. Det finns vissa människor som liksom är menade att vara tillsammans med barn. Som har en särskilt hand med dem och älskar dem alla, både sina egna och andras. Min syster är en sådan människa. Hon har det i sig. Som något typ av kall. Det är meningen att hon ska vara mamma. Och äntligen ska hon få bli det. Hon har längtat länge och nu är det hennes tur. Hennes och Henkes. Jag är så lycklig för deras skull, och för min egen. Tänk att få blir moster. Att få se en av de människor jag älskar mest i världen bära ett barn i sin kropp, se längtan i hennes ögon och kärleken till barnet hon fött. Att se henne och Henke hålla, vårda och älska det nya livet. Bli en familj. Tre människor som för evigt kommer att vara sammanlänkade, en mamma, en pappa och ett barn.

Att släppa taget...

Vissa perioder är det extra svårt för mig att hålla fokus. Att komma ihåg hur jag vill leva mitt liv. Ibland påverkar omvärlden mig onödigt mycket. Vissa saker etsar sig fast och jag kan inte släppa, inte sluta fundera. Jag vet att jag inte kan göra allt. Det kan ingen. Och det är egentligen inget problem. Jag behöver inte rädda världen för att vara lycklig och tillfredsställd, det vet jag nu. Men ibland vill jag ändå rädda mer än vad jag kan. Men det går inte att rädda någon som inte vill räddas. Och det är så jävla jobbigt att se någon drunkna. Att stå på sidan om och andas lungorna fulla med frisk luft medan en annan sjunker till botten. Sakta sakta. Så att jag ser all hopplöshet och tröstlöshet i ögonen.

Dessutom är det svårt att stå med benen stadigt på jorden och minnas allt jag står för. För i slutändan är det jag som måste räcka upp handen och erkänna mina åsikter. Det är inte alltid lätt och ibland känns det som att jag vet att vissa trådar borde klippas och vissa delar suddas ut för att jag ska kunna släppa helt. Att grubbla på saker som jag redan innan vet att jag inte kan göra något åt tar massvis med energi som borde läggas på annat. Kanske måste jag ge det ännu mer tid. Tid att lära mig att ibland bara släppa taget.

Fina tider

Just nu längtar jag till fredag eftermiddag. Ante slutar klockan två och är sedan ledig i fem dagar!! Det är ju fantastisk. Och jag ska vara ledig hela helgen. Fredagkväll ska vi på kalas. Lördag ska vi mysa och busa och se melodifestivalen. Söndag är en stilla dag som vanligt och sen är det måndag igen och Ante är fortfarande ledig. Så ljuvligt.

För övrigt tycker jag om tiden nu. Faktiskt. Jag som brukar våndas över januari och februari bara myser och njuter av livet. Det handlar om att tänka rätt. Då blir det ganska bra ändå. Och trots att det är kallt och mörkt och länge kvar till sommaren så är jag energifylld och glad. Det är skönt. Energi och glädje finns det alltid plats för. Fokus ligger på rätt saker (oftast) och jag känner att flera av mina mål är på väg att uppnås. Det är en märklig men skön känsla. Jag känner mig stark och trygg. Jag vet åt vilket håll jag vill och jag vet att det inte är länge kvar innan jag springer sönder målsnöret. Spännande roliga tider väntar, det är jag övertygad om.

När kreativiteten återvänder blir det milslånga inlägg...

Jag tror bestämt att inspirationen har återvänt. Helt plötsligt har jag tusen saker jag vill skriva om. Tusen saker att berätta och att dela med er. Men jag vill börja med att säga välkommen och tack till er som ropade hej i det tidigare inlägget. Kul att veta vilka åtminstone några av er är. Jag vet att ni är fler men det är okej. Kanske har ni anledning att vara tysta, kanske inte. Det spelar egentligen ingen roll för mig. Jag är glad att ni läser. Ändå. Det är alltid fritt fram att säga hej. Här eller någon annanstans. Det är också fritt fram att låta bli.

Så var det gjort.

Som vanligt när min inspiration kommer tillbaka väcks även lusten till annan kreativitet. Måla. Dansa. (Kanske beror min återvunna kreativitet på mängden skolarbete. Jag borde lägga massormassor energi på statistik och psykologi. Istället hamnar jag här. Men jag är glad att skrivlusten är tillbaka. Den är en så stor del av mig.) Jag blir lycklig av att måla och dansa. Det kommer direkt och sätter sig i magen. Underbar känsla. Att skriva gör mig också lycklig fast på ett annat sätt. Det är mer en reflektion av mig själv till mig själv som gör att jag förstår mina känslor ännu djupare.

Tidigare i veckan läste jag i en av mina favoritbloggar om lycka. Jag har många gånger skrivit om lycka (och olycka). Jag är inte rädd för att tala om när dagar känns mindre bra och jag räds inte heller ord som in-i-själen-lycka. Och jag tror, precis som det stod i bloggen jag läser att vi många gånger kan välja att bli lyckliga. Jag såg också att denna bloggerska hade fått försvara sig lite i ett senare blogginlägg. Hon menade att man inte måste vara glad jämt och att alla inte kan välja att vara lyckliga hela tiden. Och det menar jag också. Men jag tror att om man påminner sig själv om hur fint livet är och öppna ögonen för alla de bra saker som finns runtomkring så blir det lättare att leva. Oftast. Alla dagar är inte bra. Vissa dagar är allt fel och inget rätt. Och människor kan vara sjuka. Då hjälper kanske inte heller positiva tankar och öppna ögon. Men, åter igen så tror jag att inställningen till livet gör så mycket. Jag tror att det alltid finns en strimma ljus någonstans i mörkret som gör att det är värt det i slutändan. Tillslut. Det är i alla fall vad jag tror och hoppas på.

Solen min vän

Min älskade sol vad du är välkommen tillbaka till mitt liv. Jag har saknat dig! Tänk vilken energi du ger och trots att du bara orkar titta fram en liten stund ännu gör du mig lycklig. Jag ser så mycket fram emot vårvärme i ansiktet som sedan övergår till sommarstrålar mot naken hud. Tiden springer fort och snart sitter jag där. Brundbränd, solslö och hjärteglad. Med gräs mellan tårna, rufsigt solblekt hår och myggbett. Full av kärlek och ledighet.

Längtan är bra. Längtan ger hopp och lust och pirr i magen.