Vissa perioder är det extra svårt för mig att hålla fokus. Att komma ihåg hur jag vill leva mitt liv. Ibland påverkar omvärlden mig onödigt mycket. Vissa saker etsar sig fast och jag kan inte släppa, inte sluta fundera. Jag vet att jag inte kan göra allt. Det kan ingen. Och det är egentligen inget problem. Jag behöver inte rädda världen för att vara lycklig och tillfredsställd, det vet jag nu. Men ibland vill jag ändå rädda mer än vad jag kan. Men det går inte att rädda någon som inte vill räddas. Och det är så jävla jobbigt att se någon drunkna. Att stå på sidan om och andas lungorna fulla med frisk luft medan en annan sjunker till botten. Sakta sakta. Så att jag ser all hopplöshet och tröstlöshet i ögonen.
Dessutom är det svårt att stå med benen stadigt på jorden och minnas allt jag står för. För i slutändan är det jag som måste räcka upp handen och erkänna mina åsikter. Det är inte alltid lätt och ibland känns det som att jag vet att vissa trådar borde klippas och vissa delar suddas ut för att jag ska kunna släppa helt. Att grubbla på saker som jag redan innan vet att jag inte kan göra något åt tar massvis med energi som borde läggas på annat. Kanske måste jag ge det ännu mer tid. Tid att lära mig att ibland bara släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar