Imorse. På väg till fina vänner. Tar cykeln. Trampar som en galning. Svettpärlor börjar lackas i pannan. Helt plötsligt slår det mig. Vad fan håller jag på mig. Varför trampar jag på cykeln som om det inte fanns någon morgondag. Som om först fram vinner, sisten dit är en rutten sill. Jag bromsar in. Trampar sakta och tittar den vackra naturen runt omkring. Andas in frisk och kylig morgonluft. Ganska härligt ändå. Faktiskt bara härligt.
Denna incident känns så typiskt mig. Trampa trampa fram så fort det bara går för att hinna till...ja, vadå? Jag måste verkligen lära mig att stanna upp och njuta av det som är nu och inte hela tiden skynda vidare framåt.
1 kommentar:
Oj vilket klokt inlägg!
Jag är också en sån som skyndar och stressar,trots att jag inte ens har bråttom.Och så är det denna j*kla inre stressen:"Om jag hinner det före det,så borde jag hunnit det innan då".Ibland borde man bara stanna upp och aaandas!
Norah börjar på dagis den 2 september.Kommer att kännas jättekonstigt,men samtidigt så ska det bli skönt då man slipper pussla med barnvakt varenda dag.Hur gammal var Olle när han började och hur gick det för honom?
Kram
Skicka en kommentar