Om att bli mamma igen

Nu är det sex veckor kvar till beräknad förlossning. När bebisen i verkligheten beslutar sig för att komma visar sig. Just nu känner jag att ju närmare vårkanten desto bättre, men vad jag säger i vecka fyrtio plus är en helt annan sak. Jag mår väldigt bra kroppsligt. Inga foglossningar eller annat smärtsamt och det är så tacksamt. Dock är raska promenader något av ett minne blott, förvärkarna minskar inte direkt när jag ska snabba på stegen.

När det kommer till tankar om förlossningen känner jag mig väldigt avslappnad. Jag hoppas att jag får återuppleva en liknande förlossning som den jag hade med Olle. Snabbt, smärtsamt och väldigt intensivt är ledorden men hellre det än någon utdragen variant som aldrig vill ta slut. Tiden efteråt är jag inte heller orolig över. Allting kommer att falla på plats och bli naturligt.

Vad gäller livet som mamma till två då? Jo, det är klart att jag funderar kring det. Jag vet att jag naturligtvis kommer att älska detta barn precis lika högt som jag älskar Olle. Men det är svårt att verkligen begripa hur det ska vara möjligt. Jag vet att mitt hjärta kommer att öppna en till dörr, fylld av kärlek till det liv jag bär inom mig. Såklart jag vet. Men hur det ska vara möjligt är svårare att förstå. Och det är klart att jag redan älskar. Att jag känner ömhet vid varje rörelse som nu känns så tydligt. Att jag fylls av lycka när jag hör hjärtljudens melodi. Men. Olle är det barn jag har hos mig. Det barn som måste komma först just nu. När jag håller det nya livet i min famn finns det två människor som jag för alltid kommer att vara knuten till. Som för alltid kommer att äga mitt hjärta. Mina två barn.Två liv som ger mig liv. Två själar som föddes i mig. Det är magi och det är fantastiskt. Och för stort för att kunna förstå. Men inte för stort för att känna.