Så var det söndag igen. Jag tycker om söndagar. Det är något lugnt och stilla över dem. Jag är alltid väldigt nedvarvad på söndagar. Som att jag laddar upp för veckan liksom. Jag är glad att jag slipper ha söndagsångest och må dåligt över att en ny vecka startar imorgon. Hoppas att jag slipper det när jag börjar jobba också.
På tal om jobb är söndagar också en sådan dag då jag ofta funderar mycket på framtiden. Vet inte varför det är så, men så länge jag kan minnas har jag gjort det. Jag tänker på framtida jobb, på hur det kommer att vara när både jag och Ante arbetar. När Olle inte längre finns inom några meters avstånd och en kram inte längre är en sekund bort. Hur det kommer att vara att lämna honom på morgonen och hämta honom många timmar därefter. När jag tänker på det får jag tårar i ögonen och en kniv i hjärtat. Tänk att det kommer en dag då allt det här inte längre är vardag. Jag ser fram emot livet och allt vad som komma skall, men jag älskar det jag har nu. Det är så fint att ha möjlighet att leva såsom vi har gjort och ännu gör. Med vår son hemma tillsammans med en förälder. Allra bäst är det när Ante också är ledig och vi får vara hela familjen. Det har varit och är värt alla pluggkvällar- och nätter i världen. Men jag vet att det har ett slut och jag vet att det nya kommer att bli fint även det. Med ett jobb jag tycker om, mer pengar till resor och andra roligheter, vårt kära drömhus med den stora gården, älskade familjen och den nya vardagen.
Fast jag är övertygad om att jag kommer att minnas dessa dagar med glädje i hjärtat och ibland sakna dem med längtan tillbaka när jag sitter där på mitt jobb. Inte längre som hemma-mamma men för alltid Olle-mamma. En Olle-mamma som längtar efter sin finaste skatt. Sin Olle.
Fast jag är övertygad om att jag kommer att minnas dessa dagar med glädje i hjärtat och ibland sakna dem med längtan tillbaka när jag sitter där på mitt jobb. Inte längre som hemma-mamma men för alltid Olle-mamma. En Olle-mamma som längtar efter sin finaste skatt. Sin Olle.
2 kommentarer:
Ja, förmodligen är det svårt att så småningom släppa taget, mer och mer. Men det är ju det föräldraskap går ut på - att rusta sitt barn att klara sig själv där ute i världen.
Det är den största gåva som en förälder kan ge till sitt barn.
Ja visst är det så. Att alltid ploga undan alla väghinder och inte låta barnen prova sina egna vingar medför nog en större distans till dem än vad det gör att låta dem flyga och stötta deras vägval i livet. Fast det är viktigt att sedan alltid finnas där, ifall vingarna skulle gå av eller vägen de valde visade sig vara fel. Det är väl det som är poängen, att vi ska rusta våra barn för livet och sedan finnas där som den trygga famnen dit man alltid vet att man är välkommen, oavsett ålder :)
Skicka en kommentar