För första gången på många dagar känner jag mig riktigt glad. Visst, jag har mycket ogjort i skolan och en hel massa som är osäkert inför kommande vår, men jag känner mig innerligt lycklig ändå. Det som egentligen är viktigt i livet är bra. Bäst. Jag har bett Ante om ursäkt för bitchen han tvingast leva med de senaste dagarna. Bitchen=jag. Jag har varit tyst och irriterad och gnällig. Egentligen har jag varit in-i-själen-trött, men det har visat sig som djävulshorn i pannan. Det är tur att han är han. Det är tur att han känner mig och mina sidor. Han vet hur jag blir. När jag inte orkar längre. Han håller mig nära och säger att det kommer att bli bra. Han vill att jag ska prata med honom. Säga vad det är som är fel. Jag brukar göra det. Men ibland är det bara så svårt. Något som egentligen borde vara enklast i världen att säga är ibland bara så svårt. "Jag är trött. Jag behöver hjälp nu. Visst finns du alltid där?" Jag vet inte om det handlar om rädslan för att visa sig skör och liten eller om det är stoltheten som ibland sätter stopp för min förmåga att uttrycka känslor verbalt.
Jag vet inte. Men jag vet att jag idag ska ge ett löfte. Inte som ett nyårslöfte, för sådana ger jag inte. Inte heller som ett krav. Utan jag lovar mig själv att jag ska jobba med att tillåta mig själv att vara svag ibland. Det är okej att falla för man kan alltid resa sig igen. Och faller man ska man inte göra det i tystnad. Ett fall hörs och det syns och det är okej. Helt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar