Det är sol ute. Jättekallt, men sol! När Olle ska sova sin morgonlur blir det en prommis. Det ska bli så härligt.
Jag tänker mycket på det hemska som hände i Arboga. Två små barn döda och en ung kvinna svårt skadad. Hon vet inte ens om att hennes barn inte lever längre. Frågan är om man skulle vilja vakna upp till det straffet. Usch. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle kännas. Om Ollehjärtat helt plötsligt inte fanns längre. Vad vore då livet värt. Ingenting. Jag skulle aldrig blir glad igen tror jag.
Men han är här, och han är underbar. Och jag är oändligt tacksam för varje dag med honom. Vårat mirakel, våran skatt, min och Antes son. Vi är så lyckliga som får uppleva detta. Varje dag med min familj är en gåva.
1 kommentar:
Tack så mycket och detsamma! Ikväll har jag faktiskt fått må riktigt bra. Skönt med lite omväxling ;-)
Vad Olle är lik sin mamma förresten! :-) Hälsa Ante! Kramar
Skicka en kommentar