Att spinga

Det är i spåret. Bland träd och mossa. Till doften av en skog i ständig förändring. Nya färger hela tiden. Det är där jag samlar kraft. Andas. Finner mig själv.

Jag hade avvaktat hela veckan på grund av smärta i lårmuskeln. Det var med glädje jag cyklade till skogen. För att äntligen få springa. Men. Det gick inte. Inte alls. Sådant fysiskt motstånd och en kropp som totalstrejkade. Springturen blev en lång promenad. Utan musik. Till fågelkvitter och min egen andning. Jag måste lyssna på kroppen. Det vet jag. Och jag tänker att jag kanske förstorar det hela. Inte ser det i rätt perspektiv. Men för mig är det jobbigt. Att kroppen inte känns som den brukar och att den säger ifrån så stark till något jag tycker så mycket om. Varje gång någon passerade mig i spåret blev jag ledsen. Det är inte roligt när andra springer förbi (bokstavligen) med det man själv längtar efter. Varje gång jag försökte ta ett par springsteg fick jag ont. Det känns inte roligt och jag hoppas att det går över fort.

Att springa ger mig en känsla av frihet. Att orka. Att springa är en del av det som gör mig till den människa jag vill vara. En del i det hela. Den hela människa som gör medvetna val och väljer hälsosamma vägar. Att springa är en del. För mig är det en viktig del. Jag hittar balansen när jag springer och får perspektiv på saker som hänt. När pusselbitar saknas eller inte riktigt vill passa ihop. Och när jag får springa en stund och andas hittar jag mig själv igen. Återfår balansen.