Vet inte hur jag ska beskriva läget just nu, men det är som att jag gör två saker samtidigt precis hela tiden. Jag känner mig inte hundra procent närvarande på något plan men samtidigt med på allt. Det är olustigt. Jag vill vara närvarande och lägga min kropp och själ i det jag gör. Framför allt när det gäller Olle. Och Ante. Men så är det inte just nu och det gör mig ledsen. Jag ser andra människor och deras situationer men lyckas inte riktigt se mig själv. Och det känns som att jag inte är samlad. Inte i fas. Jag kan inte sätta fingret på vad det handlar om. Egentligen. Kanske är det stressen över examensarbetet som åter igen gör sig påmind. Kanske andra funderingar som tar energi och kraft. Ofta känner jag att det är så mycket jag vill och så lite jag tar mig för. Som att det aldrig riktigt blir av och som att jag går och väntar på rätt tillfälle. Och väntar och väntar. Det är precis såhär jag inte vill känna och jag måste lära mig att livet ibland står stilla. Mitt tålamod är inte överens med min livssituation just nu. Jag vill framåt. Jag vill att det ska hända saker. Åter igen ser jag andra. Bekräftar och beundrar. Och glömmer att se mig själv. Det är svårt att finna balans. Jag är där och nosar och lyckas klamra mig fast ett tag, men så blir det motvikt och balansen är rubbad.
Tids nog Anneli. Tids nog.
8 kommentarer:
Det är bara att komma=)
Men som sagt, har en hel del nu. Men om nån vecka är det lugnare och då får vi ta och ses=)
krama Olle från mig!
och kram på dig me!
Anneli - var snäll och förlåtande mot dig själv. Vi kvinnor pressar oss själva på ett omänskligt sätt och tillåter oss inte att ha helt naturliga svackor i livet.
Vi kan INTE vara högpresterande på alla områden jämt. Varken Olle eller Ante far illa av att du skapar lite distans ibland och får rikta din uppmärksamhet åt ett annat håll ett tag.
Bara var. Andas. låt saker vara som de är utan att du värderar om det/du är bra eller dålig. Ibland ÄR det bara.
Känner igen det du skriver. Låt det inte gå för långt!!! Det gjorde jag...men nu har det vänt...även om det fortfarande är långt kvar. Men som man brukar säga "fyll inte livet med år utan åren med liv". Du är värd att ha det bra, du är en superfin människa!!!!
KRAM/Karin
Karin och Maja: Tack för fina klokord! Det är en knepig ekvation det där med balans. På ett sätt känner jag mig mer som mig själv än vad jag har gjort på väldigt länge. Jag påverkas fortfarande mycket av andra och har ibland svårt att skilja mig och det jag mår bra av från andra och deras välbefinnande. Jag vet inte hur jag ska förklara det med ord, det är en känsla som har funnits med i mitt liv länge länge. Kanske handlar det om att vilja kontrollera saker. Jag jobbar fortfarande mycket med just det. Att släppa kontroll. En mycket klok människa sa till mig en gång att kontroll är en illusion och att man gör mer skada än nytta både för sig själv och andra genom att försöka kontrollera allt. Det går ändå inte. Hur som helst är känslan jag har (om att inte vara hundra procent närvarande någonstans men ändå med på allt) jobbig. Visst är det så, som du Maja skriver att distans är bra. Även jag behöver få andas annat än hemmaluft, skolluft, vara-mamma-luft osv. I och för sig är även det något jag behöver arbeta med. Att ta tid till bara mig. Jag håller med om att pressen på oss människor är stor. Den kommer från olika håll och liksom attackerar när man minst anar det ;) Även där har jag mycket att jobba med. Jag tycker om att ha mycket att göra och glädjer mig åt roliga uppdrag. Visst finns det prestationskrav och önskan om bekräftelse med i hela historien också (det är oftast enklare att få bekräftelse av andra än av sig själv och se där, ytterligare något att jobba med ;) Men jag har gått så många mil framåt som kvinna och som människa. Jag är ljusår bort från den jag en gång var. Och det är bara positivt. Men, som jag ofta skriver, är gamla stigar ofta lätta att hitta igen och helt plötsligt står man i en av dem igen. Tyvärr. Jag vet att jag är en bra människa som inte måste prestera för att vara vara fantastisk. Det vet jag. I hjärtat. Men hjärnan pratar inte alltid samma språk. Jag är väldigt stolt över allt jag har åstadkommit. Jag tycker om mig själv och trots mindre bra dagar och perioder vet jag att, med hjälp av det skyddsnät jag har byggt upp både inuti mig själv och de fina jag har runt omkring mig hittar jag tillbaka till den nya stigen relativt fort. Det viktigaste för mig är att finna ro i att jag är jag och att allt jag är gör mig unik. Och SLUTA jämföra mig så jävla mycket med alla andra. Det är alltid dumt och onödigt. Det finns ingen som jag och jag är inte som någon annan. Det är det som är det härliga.
Många kramar till er båda
Snacka om klokord! Du har ju dem själv. Men avståndet mellan hjärta och hjärna är nog världens längsta halvmeter...
Jag vill dock mena att vi inte ska vara så rädda för att må dåligt. Att må dåligt kan vara en mycket bra början på något mycket bra. Och för att uppskatta lycka, framtidstro och glädje måste vi emellanåt uppleva ledsenhet, tungsinne och ana hopplöshet. Endast kontrasten ger oss insikt att något känns bra eller om något känns dåligt.
Så andas, känn efter och var som du är. Du vet ju, kanske bättre än många andra, att det är fullt möjligt att må bättre efter en svacka. Ha förtröstan i din egen kraft och det du byggt upp av trygghet och kärlek.
Ibland stressar rädslan för att man inte kan vara nöjd, glad, harmonisk oss och gör att vi faktiskt mår dåligt bara av rädsla att må dåligt...
Dumt.
Ja det var superroligt med Vårruset, jag drog ihop ett lag sista dagen man kunde anmäla sig så det blev lite spontant. Lycka till på Tjejjoggen, det kommer att gå toppen! Kram J
Maja: Ja visst är det så, att det är okej att må dåligt. Det är viktigt att inte vara så rädd för det. Jag försöker hela tiden visa Olle att det är okej att visa känslor. Det är inte fult och dumt att vara arg eller ledsen (men man får inte göra vad som helst för att man är det, men känslan är helt okej). Det behöver inte ens finnas en tydlig anledning till att man känner ilska eller sorg, eller lycka med för den delen. Kanske är det bland annat därför det är så viktigt för mig att "skriva av mig" om hur jag känner. Jag har visserligen inga problem med att berätta hur jag känner och jag och Ante pratar naturligtvis om allt sådant också. Men det är en skön känsla att få det nedskrivet. Det blir som ytterligare en reflektion för mig själv. Och ännu en bekräftelse på att det faktiskt är okej att känna. Men visst är det ibland svårt att finna ro i att allt är som det ska trots att det inte känns bra hela tiden. Men som du skriver så är det kontrasterna som gör att vi känner igen känslorna. Det är inte heller alltid lätt att "leva som man lär". Och trots att jag vet att det är okej att känna påverkas jag av stressen kring "ideallivet" och bilden som över hur livet "ska" vara med trivsamt arbete, vackert hem, fantastiska relationer, träning, aktiv fritid och allt det kantat av glädjerus dygnet runt. Inte tusan är det enkelt att leva upp till. Och trots att jag VET att livet inte ser ut så för någon så påverkas jag, precis som det jag skrev i blogginlägget av det jag ser och jag jämför det jag tror att jag ser med min egen situation. Det är dumt. Så dumt. Men som sagt, förnuft och känsla samverkar inte alltid och ibland styr den ena och ibland den andra. Och livet är alltid livet men ibland är det knepigt att förstå sig på. Och även det är ju okej ;) Tack åter igen för kloka ord! :)
Jennie: Det spontana blir oftast väldigt bra tycker jag :) Tack för lyckönskningarna! Just nu har jag lite ont i ett knä och jag hoppas att det inte ska påverka min träning allt för mycket...Kramar
Skicka en kommentar