Jag lever mitt liv. Och jag gör mitt bästa. Ändå skiter det sig ibland. Ändå står jag där med de smutsigaste stövlarna, risigaste håret och äter godis fast det bara är onsdag. Men jag skrattar ändå. Jag skrattar och min lilla, sköna, fantastiska familj skrattar. Med rosiga kinder, gropar i låren och bulliga magar skrattar vi. Åt livet. Åt allt som är och åt allt som inte är. Vi är vi och vi älskar varandra. Vi ser varandra och önskar inget annat än lycka för oss och lycka för de vi älskar. Tillsammans skapar vi lycka och då spelar smutsiga stövlar, gropiga lår och bullmagar inte någon roll. Inte egentligen.
Livet ska kännas och det ska inte vara lätt. Ibland brister det och livet hugger en kniv i hjärtat. Då måste man laga och plåstra och bli så hel som man kan bli igen. Mitt hjärta har brustit och lagats många gånger. Jag känner att jag lever och det är jobbigt som fan men så ljuvligt som det bara kan bli. Det ska inte vara lätt men inte alltid svårt. Balans kallad det visst. Balans. Jag har svårt att hålla balans i mitt liv. En skål väger ofta tyngre än den andra och bägaren har väldigt lätt för att rinna över. Känslosam kallas jag. Och jag kallar mig jag. Jag som gör mitt bästa och visst är det alldeles underbart nog?
(Sen är Ollehjärtat sjuk igen. Det gör mig orolig att han inte får vara frisk. Jag tänker långt och alldeles för mycket. Vi har tagit beslut som gör ont. Vi ska säga adjö till katterna. Olle mår inte bra av att andas luft fylld av katt varje dag och varje natt. Det gör ont i mig att jag kan leka gud och ta beslut som jag egentligen inte borde kunna ta. Jag hoppas att Olle får vara frisk och att katterna får det fint i kissehimlen. Jag hoppas att katthimlen har skinka och glass till dem när de anländer och att det alltid brinner en varm brasa som de får sova framför och att det alltid alltid finns händer som kliar bakom örat. På måndag ringer jag veterinären med en sten i hjärtat.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar