Den långa vandringen...

Ibland glömmer jag bort hur långt jag faktiskt kommit i arbetet med mig själv. Jag förbannar dumma tankar och irriteras över mig själv och mitt tänkande. Men sen. Efter en stund. När jag samlat mig och tänker längre kommer jag ihåg. Och jag minns hur dåligt jag faktiskt har mått. Och hur bra jag mår idag. Att kämpa emot sig själv är inte lätt. Jag har varit min egen västa fiende. Idag är jag vän med mig själv. Inte hela tiden men åtminstonde oftare än vad jag är ovän med mig. Det är inte lätt att se sig i spegeln och älska det man ser. I alla fall är det inte lätt för mig. Det är inte heller lätt att gå sin egen väg. Att göra sina egna val och stå för dem trots att andra går emot eller tycker annat. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan men ibland glömmer jag det också. Jag tror på mig själv men tappar fotästet, ramlar och gör val som går emot vad jag egentligen vill. Och det är mänsligt, jag vet. Det är mänskligt att tveka, hoppa, stå kvar eller aldrig ens klättra upp. Men ibland glömmer jag bort det ändå. Att allt är okej och att allt blir bra. I slutändan.