Inte alltid kul

De senaste dagarna har jag funderat mycket. Och varit lite sorgsen. Det känns som att tiden springer förbi i alldeles för hastig takt och jag försöker hålla fast dagarna men misslyckas varje gång. Tiden går ju vare sig jag vill det eller ej. Olle växer så snabbt och snart är hans första år förbi. Det där långa myspysåret som ju aldrig skulle ta slut. Åtminstone inte redan. Och skolan, som känns så långt bort från där jag är nu som man bara kan komma börjar snart om. Livet går framåt och jag vill trycka på paus. Vår underbara tillsammansledighet går mot sitt slut. Det jag har längtat efter och haft pirr-i-magen-känslor över så länge är snart ett minne blott. Det är vemodigt.